usch vad jag hatar att säga hej då
vi pratar i flera timmar
om gårdagen
nuet
och vår framtid
allt låter så underbart
att jag bara vill spola fram tiden ett halvår
jag älskar dessa samtal
men lika mycket som jag älskar de
hatar jag att behöva säga hej då
och vi är sämst på det
vi håller på i en halv timme
ingen vill lägga på
det är jobbigt
men idag var det extra jobbigt
nu när vi la på
så visste jag att jag inte kommer att få höra hans röst på över 2 veckor
då han åker till namibia imorgon
det låter inte som mycket
men för mig är det en evighet
så nu när jag la på
kunde jag inte hjälpa att känna som om det var sista gången
det är fånigt
för det är ju bara två veckor
sen är allt som vanligt igen
och en av de veckorna är jag ju själv bortrest
men ändå rann det tårar efter hans röst försvunnit
en sak kan jag ju bara säga
man lär vara bra jävla kär om ett långdistansförhållande ska funka
om man ska orka stå ut med alla känslor
men visst är det jobbigt
nåt så oerhört
blir mer och mer säker på att jag måste till tyskland i höst
jag kommer inte stå ut annars
sen får logik och praktiska ting komma i andra hand
denna gången måste mitt hjärta få komma först
och usch vad jag längtar idag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar