små vita piller

Klockan är strax över åtta
jag har snart varit uppe i ett dygn
de senaste 10 timmarna har jag varit på bäckis
jag behövde få lämna huset
göra något annat ett tag
men att sitta själv i en soffa en hel natt var kanske inte vad jag behövde
jag hatar att vara ensam med tankarna just nu
jag är så rädd för det

trots att jag nästan varit vaken i ett dygn
och knappt ätit något sedan söndagskväll
är jag helt klarvaken
kroppen värker av trötthet
men rädslan för att somna med mina drömmar är större än kroppens behov av sömn
där kommer små vita piller in i bilden
rädslan för tankarna och drömmarna är tom större
än min avsky för vita små piller som dövar tankar och smärtor

2 sådana piller är just nu på väg ut i mitt blod
för att döva
för att kunna slå bort tankarna för några timmar
för sömn

när jag är vaken tvingar jag mig själv att se bilden av de slutna ögonen
den torra, halvöppna munnen
de knäppta händerna
jag är så vansinnigt rädd för den bilden
andningen stannar när jag framanar den
jag vill inte se den
men den är mitt enda sätt att förstå
för jag förstår inte

hjärnan vet vad som har hänt
hjärnan har gråtit så det svidit i ögonen
hjärnan vet att han är borta

men hjärtat förstår inte
hjärtat hör hans röst
hjärtat ser saker som påminner hela tiden
om tiden före
hjärtat förstår inte
hur han som nyss var här
inte är det längre

just nu lever jag inte
jag knaprar piller för att sova och inte tänka
jag trycker i mig en macka om dan för att alla tjatar
jag tar fler piller för att dämpa huvudvärken
jag försöker andas

jag förstår inte
och jag är så rädd för att vara ensam
ensam med min oförstålighet
mina tankar
min ångest
min rädsla
min skuld

ikväll kommer en präst hit för att tala om begravningen
varför ska hon göra det?
vem har dött?
hur kan hon ha fått för sig att min morfar
min älskade
inte finns mer?
hur kan hon förstå?

jag förstår inte