ödesdigert

idag är jag lite smått melankolisk
eftertänksam
och
filosofisk
och det hela började som det nästan alltid gör
men läsning av gamla dagböcker
ju mer tiden går
desto mer inser jag hur sjukt allt var
vilken vansinnig historia jag valde att vara en del av
jag slängde mig, knäade, bugade, bad, vände mig, hoppade och skar av allt som sa åt mig att göra någonting annat
jag gjorde allt
det hela var nåt som var så infekterat och giftigt
men som jag inte kunde få nog av
jag var så beroende av allt vad han var
jag älskade att det gjorde ont att älska honom
det hela fick ett konstigt slut
men det slutade med att jag vann kampen
kampen med mig själv
kampen om att inse vem han var
idag när jag tänker tillbaka så känner jag ingen skuld
ingen ånger eller ilska
jag tänker bara på vilken tur det var att allt blev som det blev
att jag inte fick som jag ville
när jag ser korta glimtar av det livet
är jag så glad att jag tog en annan väg
så mycket som jag idag har gjort
hade aldrig blivit gjort om jag hade varit kvar i det jag då så desperat ville vara kvar i
och mest av allt inser jag att om det inte blivit som det blivit
så hade jag aldrig haft han idag
och i ljuset av honom så kan jag inte för allt i världen förstå
vad jag såg i han som jag nästan gav upp allt för

det här är varför jag tror på ödet

sen tror jag även att det är ödet att hon och jag ska vara
jag vill så innerligt att allt ska bli bra igen
jag har hoppats på det i snart tre år
hoppats och väntat
sen vad det gäller åre....

du skrev just min högsta dröm
underbart